Efter att ha ätit på tok för lite i nästan två dagar har jag lyckats med två vinster idag (HA!).
Svårt att erkänna att en betydelsefull vän och inspirationskälla också är en trigger... Jag tycker att det är triggade att prata om mat också så ja... det blidde väl lite för mycket bara :(
Morgonsamtal mellan Reflektionen/Jag och Mej:
- Nänänä! En skiva skinka är för lite om du bara ska ha en macka. Ta två!
- Men hallå! Har du ingen självdiciplin eller???
- Käften! Två sa jag.
- Lysna int...
- T V Å.
Booyah!!
Och efter mycket tjafs så äter jag ordentlig lunch.
- Kommer du ihåg känslan av att allt är vackert? Du kommer inte dit igen om du inte mår bra.
Fast jag är lite besviken på mej själv... Min favoritglass står i frysen och jag lyckas inte äta av den...
Har bestämt mej för att flytta till min far ett tag i alla fall, ingen stor grej egentligen, bor för det mesta lite här och lite där. Men när jag är där är det lixom lite semester från allt som heter ätstörning, oftast vegetarisk mat och lättare beslut när det gäller att småäta, det finns nämligen knappt någonting att småäta på där, antingen te, frukt, cashewnötter eller typ... fil med linfrön (yummy). Alltså känner man sig (*jag mej) nyttig oavsett.
Det enda är väl den där äckliga mättnadskännslan... Då är det ju tur att badrummet angränsar till typ alla rum, annars skulle jag väl bli tandläkarrädd, jäkla magsyra...
Och nu är vi här för att stanna (förhoppningsvis).
Det har gått lång tid sedan vi bloggade, och mycket är annorlunda.
Jag, Caroline, har öppnat mig för Cornelia om hur allvarlig min ätstörning verkligen är. I mitt första inlägg skrev jag min "historia", men den stämde inte.
Jag har skämts så mycket över anorexin (för det är vad det är) att jag inte ens berättat om det för mina föräldrar, eller min psykolog, de kan bara en påhittad version om varför jag gick ner i vikt. Några gånger har jag varit nära på att berätta, men fegat ur eftersom att jag är rädd att de ska ändra på mitt matschema.
Anorexi är inte vackert, det förstör. Kroppen, sinnet, det sociala. Allt.
Vid ett tillfälle sa jag till en annan flicka med svår anorexi: "Tänk efter, mådde du bättre innan du blev sjuk eller mår du bättre nu?". Det var ord som bara rann ur mig, ingenting jag funderat över dessförinnan, men det fick mig att tänka annorlunda också.
Kanske är man lyckligare utan anorexi.
Därför kämpar jag nu vidare upp från hålet jag själv grävt. Sakta men säkert.
Även jag, Cornelia, har en ätstörning. Inte heller jag har låtit någon veta hela sanningen tills nyligen... väldigt nyligen. Jag kan nästan säga att jag vann! Kriget. Jag mot Mej (I'll tell you more later (på Engelska... för ökad mystik :) )). Det gick att kämpa emot delvis tack vare att jag redan visste hur hårt det kan slå.
Det började egentligen inte med att jag var missnöjd med min kropp, mitt utseende eller min vikt. Jag var bara så äcklad över att vara en människa. Människor roffar åt sig, frossar, tar sina egna behov och sitt eget välmående före allt annat.
För att bli någon annan, någon som inte är en del av den egoistiska mänskligheten, då är det ett försprång att vara annorlunda, se annorlunda ut. Perfektion. Inte styras av längtan till det som jag nu i efterhand identifierar som allt som är nödvändigt för att kunna leva. Överjordisk, utan behov.
Men det fanns en till sida, den upprepade att det är fel, det är inte rätt, är inte lycka.
Det som jag tror hjälpte mej mest var att jag bestämde mej för att varje gång jag velade; äta eller inte äta, gå eller springa, skulle jag, tills jag bestämt mej, göra som jag fått lära mej. Man ska äta tre gånger om dagen. Sova på natten. Ska man någonstans långt borta, då tar man bussen. Och eftersom att jag nästan alltid velade... då var det så det blev.
Och till slut var Jag tillräckligt stark för att få övertaget.
Det finns kvar, men jag vet (i alla fall nästan alltid) att det är en del, inte är hela verkligheten.
Planerna om en hel natts sömn före skolstarten gick i kras.
Av någonn anledning (som kallas ADD) sköt jag upp nedladdning av all underbar musik jag vill ha på min telefon tills dagen innan terminen börjar. Men det är som att mitt liv är över imorgon. Eller om det börjar då? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag heter, inte för att jag är knäpp utan för att jag fortfarande inte riktigt vet om jag ska byta namn (och presentera mej som någon annan?).
Cornelia är ett skällsord. Jag hatar det. Men jag är trasig nu. Trasig identitet och jag vet inte om jag ska klamra mej fast eller släppa taget.
Underbara, underbara musik. Som klipper av nervsystemet. Klipp, klipp. Mindre och mindre bitar tills dom försvinner helt. Köckelmödding av allt ihopa. En vacker lavender-lila färg, för visst är det tankar, ältande, grämelse? Men i romans.
Älskade danspartner. Vet du att jag nästan börjar gråta (eller ibland verkligen gör det) varje gång jag hör river flows in you? Vet du att jag nästan vinner kriget ibland när jag tänker på dej?
Nu ska jag sova igen innan jag blir så klok att jag får panik.
Det är andra gången det händer nu att jag verkligen inte kan sova. Jag har inte ens någon ångest som går att skylla det på för ögonblicket. Där emot har jag varit väldigt förvirrad senaste tiden, väldigt förvirrad. Jag har bestämt mej för att jag inte tänker berätta för folk i gymnasiet om varken ärr, självskada eller ångest vilket jag i våras aldrig skulle gått med på. Men jag är så jävla trött på att prata hela tiden.
De paralella universumen från imorgon skriker mej i ansiktet. Det är lite intressant. Men det vill jag inte förklara. Just nu ångrar jag allt jag någonsin sagt... fast nä.. så illa är det inte.
I två dagar känndes allt rätt. Jag hade målet klart för mej. Var besatt av att lyckas. Sedan började kriget.
Denna natt har jag kanske hittat vad som kan ersätta kriget. Ett nytt mål. Som inte är livshotande. Var får jag allt ifrån? Jo, youtube! Jag har hittat två fantastiska kanaler (för alla nördar): minutephysics och AsapSCIENCE.
I natt hittade jag en video om någonting som jag faktiskt hört talas om tidigare; klardrömmar (lucid dreaming). Jag tänkte lära mej det :) anledningen till att det antagligen är bra för mej är att det är någonting man kan koncentrera sig på under dagen också och det utan att det är krävande. Rena drömmen! (ha ha ha)
Nu blir det drömdagbok och räkna fingrar :D
En annan intressant sak jag fått reda på är (rätta mej om jag har fel) att Buddha under sin tid som asket hade både ätstörningar och självskadebeteende. Jag hade ju hört tidigare om att han bara åt ett riskorn om dagen under en period men jag tänkte inte på det som en ätstörning. Hans liv kretsade kring att straffa sig själv och att uppleva smärta i flera år. När han väl kom ur det fann han inre ro.
Det kanske inte låter så fantastiskt för er som läser (?) men jag är typ en blandning mellan buddhist och hindu, fast en hindu kan vara en buddhist? Religion förvirrar mej (säger hon som är född till katolik, konfirmerad protestant och hindu i skallen). Poängen var att det är en stor grej för mej att jag kan känna samhörighet med Buddha :)
Idag fick jag medicinsk massage. Verkligen någonting jag rekommenderar! Jag är med familjen (i alla fall halva) i Skåne hos några släktingar, det var alltså min pappas sysslings frus svägerska som är utbildad massör, massageterapeut och kinesiolog (hoppas jag fick allt rätt nu) som behandlade mej. Det är i sammanhang som dessa man tar till adjektiv som 'häftigt' eller 'coolt', sjukt kunnig var hon! Hon jobbade med nervkanaler (kopplingar till hjärnan) och kunde öppna och stänga muskler, inte så att jag inte alls kunde röra mej men så att jag blev svag. Jag fick (eh ja, köpte) också en hel hög med vitaminer, mineraler och zink (dom gör att man bland annat tar upp näring bättre och blir piggare!). Att jag älskar salt berodde tydligen på mineralbrist, skönt att höra, då är inte mitt blodtryck fördömt ändå!
Hon gav mej ett råd som jag lär behöva (antagligen likaså för många potentiella läsare): Låt dej inte smittas av inåtvända människor, många sådana som alltid går klädda i svart och drunknar i depression.
Ta det verkligen inte personligt om du är en av dem. Jag ligger lite på gränsområdet själv och kommer antagligen ha svårt att följa rådet, jag tror ju inte på att det blir bättre (men litar på det) och det är ju mycket lättare att grotta in sig.
(och som ett litet förtydligande, det handlar alltså inte om att man inte ska umgås med dessa människorna utan bara att man inte ska följa deras exempel)
Det föregående inlägget inspirerade mej att berätta om hur jag fått lära mig att andas i kvadrat och varför det inte funkar för mej. Det var en av de första metoderna jag fick från BUP för ett och ett haft år sedan ungefär. Jag fick lära mej att använda ett fönster, en tavla eller liknande som form och andas in var annan sida och ut var annan sida, i varje hörn skulle jag räkna till tre och hålla andan.
Att andas i kvadrat ska vara bra både för att man lugnar ned sin andning och för att man har någonting att koncentrera sig på. Det ska vara ångestdämpande men på mej blev det motsatt effekt. Om jag andas i kvadrat när jag får ett ångestanfall är det ungefär som att lägga sig på rygg när någon slår en. Ni vet känslan när man drömmer en mardröm och måste springa för livet men inte lyckas röra benen, så känns det.
Att andas i kvadrat är väldigt likt att meditera med ett rörelsemönster vilket min kusin tyckte att jag kunde testa.
Men det senaste tipset jag fått av min psykolog är att absolut inte sitta stilla eller meditera när jag får ångest utan göra någonting drastiskt. Hon har helt rätt i det. Ibland brukar det till exempel funka att lyssna på riktigt hög musik och en höst gick jag alltid ut och sprang så fort jag fick ångest (det funkar tyvärr inte längre då ångesten kommer utan förvarning och gör att jag knappt orkar ta mej framåt).
Tänkte att jag skulle dela med mig av tekniken Andas i Kvadrat som jag lärde mig på SCÄ. Den låter rätt så intetsägande och tråkig, men ge det ett försök iaf.
Tänk dig en kvadrat. Du står i ett hörn och ska ta dig runt kvadraten. Du flyttas genom att andas.
Första sidan av kvadraten ska du andas in. Andra sidan hålla andan. Tredje sidan andas ut och fjärde sidan hålla andan.
Varje sida ska ta ca 2-3 sek, absolut inte mindre. Sen gör man väl det tills paniken släpper, antar jag.
Ja, jag vet att inlägget kommer lite sent eftersom att det här hände i torsdags, men whatever... Bättre sent än aldrig!
Var på SCÄ för att göra en uppföljning iallafall. Alltså, vikt, puls, temperatur i fingrarna och blodtryck. Och uppföljning av planen.
I undersökningsrummet gick det... Halvbra. Blodtrycket är lite lågt, men fingrarna var varma och pulsen 72, helt okej! (SCORE!) Pulsen var väl inte helt säker, eftersom jag var nervös inför vägningen (och då ökar den) (plus att läkaren är så jävla snygg (fast det sa jag förstås inte)) men vi kunde stryka det från listan på mina mål! Sen vikten... Trots att jag ätit 6 gånger per dag, stora mål, var det bara +0,15 kg. Jag ville bara falla ihop och dö. FAN. FANFANFAN. Så då fick planen ändras.
Nya planen innebär ännu ett mellis. Och inte bara en frukt eller nåt sånt, utan riktigt SCÄ-mellis. Dessutom sa han att när vi är i Paris och går mer måste jag kompensera det! Så 5 mellis utöver 3 vanliga måltider gäller då!! Det är ju löjligt mycket!! Fick ett sammanbrott när vi diskuterade detta och började skratta, kände mig så värdelös, som en robot som bara sover, äter och andas.
Jag är fortfarande oändligt nervös inför Paris. Av nån anledning hade jag fått för mig att jag skulle slippa äta enligt planer där, nu i efterhand fattar jag att de aldrig skulle kunna låta mig. Jag försöker verkligen att slappna av och inte tänka på det, men det är svårt. Har man inte slappnat av på ett halvår är det nästan omöjligt att göra det nu, sådär pangbom.
Lärde mig iallafall att andas i en kvadrat, det hjälper endel. Pappa säger åt mig att ta dagen som den kommer, så det är väl min plan tills vidare.
Det måste vara det värsta jag någonsin gjort. Jag fattar fortfarande inte. Det är så jävla hemskt!
Min kompis ringde imorse. Jag var sjukt stressad just då, grät nästan, det var väldigt mycket människor omkring mej och jag klarade inte av att de flesta som gick förbi mej gick väldigt nära (ovanpå den vanliga ångesten) och mamma var lite småsur på mej. Småsaker...
När min kompis ringde skulle jag precis gå in i bilen och knäppa på en sele på min hund så jag behövde båda händerna, jag sa det till henne och hon skulle ringa upp senare. Jag hade verkligen inte lust att prata med henne då, jag orkade inte helt enkelt. Ville stänga av allt socialt ett tag. Så jag stängde av min telefon. När jag satte på den igen för ett tag sedan hade jag två missade samtal från henne. Jag ringde upp. Hon började med att säga "jag har någonting som jag måste berätta".
Hennes häst hade brutit benet, benpipan hade stuckit ut. Den hade blivit avlivad. Hon behövde prata om det. Jag fanns inte där när hon behövde mej.
Den där hästen var underbar. Hon hade haft den i åtta år tror jag. Den hade så rolig personlighet och dom passade perfekt ihop, det är ingenting jag bara säger nu utan det var verkligen så.
Hon hade haft två hästar ett tag, den nyare är en superfin häst som kommer tävla skyhöga klasser om den blir riden ordentligt, den är inriden av någon duktig inridare som jag inte vet vad den heter (för jag har inte koll på sådant). Trots det fortsatte hennes första häst att vara nummer ett. Jag vet inte om det går att förstå det här om man inte är hästmänniska...
Tolfte i sjunde - vägningsdag på SCÄ. Var två veckor sen sist, så upp minst ett kilo ville de ha. Men, lilla jag har bara knappt lyckats hålla samma vikt. Fattar det inte. Här följer man precis alla regler, håller sig till planen, känner sig meningslös men pressar sig till det absolut yttersta och ändå räcker det inte till. Den besvikelsen... Fyfan asså.
Mamma och pappa såg på den negativa sidan, hördes när de pratade med varann, fast till mig försökte de vara stöttande. Jag är väl tacksam för stödet men i slutändan är det ju bara hyckleri...
Positivt var att SCÄ hjälpte idag. De var så förstående och överseende, sa att det inte var hela världen att inget hänt just nu. De gav mig också tips om hur det skulle gå bättre nästa gång. Kändes faktiskt bra att vara där.
Tyvärr börjar ångesten komma tillbaka på riktigt nu. Jag känner mig som en börda för alla. Men, ska försöka tänka positivt och vägrar låta det här bakslaget påverka mig! Tänker vara stark och bli frisk!
En förpillat furtjusande dag idag, idag, idag, idag
Allt är lite vackrare idag. Det är faktiskt precis så. Ljuset faller ur en finare vinkel, alla ljud är lite renare. Jag vill spara allt, spara kännslan av allt. När det kommer en dålig dag, då minns jag aldrig dagar som denna... Jag vill äta upp varje ljud, varje skugga och varje rörelse idag och lagra dem i kroppen :)))
Det är klart du hade rätt. Jag försökte inte. Men vad skulle det tjänat till att försöka när jag inte trodde på att det någonsin skulle bli bättre. Du orkade inte försöka hjälpa mej om jag inte försökte själv. Jag orkade inte försöka.
Du har alltid haft en förmåga att ringa precis när det behövs. Men behövde jag verkligen veta att jag svikit dej just då? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Men jag sa sanningen. Jag är skyldig dej så mycket. Jag kunde inte ta ifrån dej den.
Jag hade berättat för dig, tidigare, hur mycket jag var skyldig dej. Du frågade om det handlade om skuld. Vännskap då? Vad skulle jag svara? Klart jag vill vara din vän och alltid velat. Hade jag tänkt runt det?
Det är klart jag vill träffa dej nu. Men jag vill inte att du ska veta hur lågt jag har sjunkit. Jag tror fortfarande inte på att det kan bli bättre, jag önskar det bara.
Jag är så splittrad i vad jag vill när det kommer till att bli frisk. I ena stunden vill jag verkligen, är så motiverad och känner mig verkligen på topptopptopp, jag känner att jag klarar allt och undrar nästan om jag inte redan är frisk!?? Men ofta är jag bara arg och frustrerad. Jag är arg på allt som går att va arg på, och blir då också arg på mig själv och så går det i en ond cirkel. Tillslut känner jag mig bara misslyckad och trött, väldigt trött, eftersom att jag inte klarar av att stoppa cirkeln ens när jag vet att jag faktiskt inte borde vara arg. Och då faller jag ner i en avgrund som verkar omöjlig att ta sig upp från.
I torsdags skrev SCÄ och jag en vårdsplan. Jag trodde att den skulle handla om typ exakt vad jag ska äta och hur mycket (lite) jag får röra på mig och göra saker. Men så var det inte. Den handlade om vilka mål jag har, och jävlar vilken lista det blev!
• Kunna ta eget ansvar över mat
• Att ingen ska behöva kontrollera det jag äter (och att jag äter)
• Få tillbaka mensen
• Sluta tappa hår
• Bli varm om händer och fötter
• Kunna sitta på en hård yta utan att "rumpbenen" tar i (SKITJOBBIGT)
• Få normal puls
• Sluta vara deprimerad
Sistnämnda känns diffust... SCÄ är helt övertygade om att depressionen beror på energibrist pga svält men jag fattar inte, jag har ju ätit tillräckligt i en månad nu! Tillochmed mer, för jag har ju gått upp i vikt! Nej, BUP verkar ta det mer allvarligt, när de kom fram till diagnosen försökte de faktiskt förstå vad det kan bero på. Jag är så himla glad att de frågade mig om vad som kan ha bidragit, för jag kom på så mycket som jag aldrig tidigare tänkt på på det sättet och allt klarnade upp lite grann... Trots det trodde de också att den skulle gå över när jag äter mer, men det känns ändå som att jag är på rätt väg tillsammans med dem!
Hursomhelst, vårdsplanen ska redovisas om 4 veckor (jag planerar att vara frisk då), tills dess ska jag följa mina enda tillvägagångssätt:
• Äta som planerat
• Göra roliga saker
Känns inte som så konkreta saker men aja, det är väl det jag får göra.
Hoppas iallafall att det ska va lättare att ta sig upp ur avgrunden nu när jag har mål. Det känns lite mer på riktigt nu, och inte så avlägset.
Cornelia:
Jag är en av två bloggare på denna sida. Jag har haft mitt självskadebeteende i nästan hela mitt liv tror jag (men skadar mej nu mera i stort sett aldrig). Hur får ett litet barn den idén då? Har du aldrig varit så arg att du bara vill slå huvudet i väggen? Jag tänkte inte. Jag gjorde. När jag var 14 år började jag skära mej och blev beroende av endorfinerna. Ett halvår senare började jag kämpa emot.
Caroline:
Jag är Caroline, underbara bloggens andra hälft. Kanske har du redan fattat att jag har en ätstörning, men det är inte typisk anorexi eller bulimi (ända tills jag blir diagnosticerad med just det, men det har inte hänt än...). Min sjukdom har dragit ner mig tillräckligt långt nu; det är dags för recovery. Genom bloggen hoppas jag stöda och peppa både mig själv och ni andra :)
