dropsintheocean.blogg.se -

Knådad

Idag fick jag medicinsk massage. Verkligen någonting jag rekommenderar! Jag är med familjen (i alla fall halva) i Skåne hos några släktingar, det var alltså min pappas sysslings frus svägerska som är utbildad massör, massageterapeut och kinesiolog (hoppas jag fick allt rätt nu) som behandlade mej. Det är i sammanhang som dessa man tar till adjektiv som 'häftigt' eller 'coolt', sjukt kunnig var hon! Hon jobbade med nervkanaler (kopplingar till hjärnan) och kunde öppna och stänga muskler, inte så att jag inte alls kunde röra mej men så att jag blev svag. Jag fick (eh ja, köpte) också en hel hög med vitaminer, mineraler och zink (dom gör att man bland annat tar upp näring bättre och blir piggare!). Att jag älskar salt berodde tydligen på mineralbrist, skönt att höra, då är inte mitt blodtryck fördömt ändå!

Hon gav mej ett råd som jag lär behöva (antagligen likaså för många potentiella läsare): Låt dej inte smittas av inåtvända människor, många sådana som alltid går klädda i svart och drunknar i depression.

Ta det verkligen inte personligt om du är en av dem. Jag ligger lite på gränsområdet själv och kommer antagligen ha svårt att följa rådet, jag tror ju inte på att det blir bättre (men litar på det) och det är ju mycket lättare att grotta in sig.

(och som ett litet förtydligande, det handlar alltså inte om att man inte ska umgås med dessa människorna utan bara att man inte ska följa deras exempel)

Keep it up alltså! Busenkelt!

/ Cornelia

2013-07-29 @ 14:31:07 Permalink Vardag Kommentarer (1) Trackbacks ()

Andas i kvadrat version 2

Det föregående inlägget inspirerade mej att berätta om hur jag fått lära mig att andas i kvadrat och varför det inte funkar för mej. Det var en av de första metoderna jag fick från BUP för ett och ett haft år sedan ungefär. Jag fick lära mej att använda ett fönster, en tavla eller liknande som form och andas in var annan sida och ut var annan sida, i varje hörn skulle jag räkna till tre och hålla andan.

Att andas i kvadrat ska vara bra både för att man lugnar ned sin andning och för att man har någonting att koncentrera sig på. Det ska vara ångestdämpande men på mej blev det motsatt effekt. Om jag andas i kvadrat när jag får ett ångestanfall är det ungefär som att lägga sig på rygg när någon slår en. Ni vet känslan när man drömmer en mardröm och måste springa för livet men inte lyckas röra benen, så känns det.

Att andas i kvadrat är väldigt likt att meditera med ett rörelsemönster vilket min kusin tyckte att jag kunde testa.
Men det senaste tipset jag fått av min psykolog är att absolut inte sitta stilla eller meditera när jag får ångest utan göra någonting drastiskt. Hon har helt rätt i det. Ibland brukar det till exempel funka att lyssna på riktigt hög musik och en höst gick jag alltid ut och sprang så fort jag fick ångest (det funkar tyvärr inte längre då ångesten kommer utan förvarning och gör att jag knappt orkar ta mej framåt).

Vad tycker ni? Funkar det för er?

/Cornelia

2013-07-22 @ 15:02:01 Permalink Tankar - kaos Kommentarer (1) Trackbacks ()

Andas i Kvadrat

Tänkte att jag skulle dela med mig av tekniken Andas i Kvadrat som jag lärde mig på SCÄ. Den låter rätt så intetsägande och tråkig, men ge det ett försök iaf.

Tänk dig en kvadrat. Du står i ett hörn och ska ta dig runt kvadraten. Du flyttas genom att andas.
Första sidan av kvadraten ska du andas in. Andra sidan hålla andan. Tredje sidan andas ut och fjärde sidan hålla andan.
Varje sida ska ta ca 2-3 sek, absolut inte mindre. Sen gör man väl det tills paniken släpper, antar jag.

That's it. Värt ett försök.

/Caroline

2013-07-20 @ 20:45:01 Permalink Tankar - kaos Kommentarer (0) Trackbacks ()

Artonde i sjunde

Ja, jag vet att inlägget kommer lite sent eftersom att det här hände i torsdags, men whatever... Bättre sent än aldrig!

Var på SCÄ för att göra en uppföljning iallafall. Alltså, vikt, puls, temperatur i fingrarna och blodtryck. Och uppföljning av planen.
I undersökningsrummet gick det... Halvbra. Blodtrycket är lite lågt, men fingrarna var varma och pulsen 72, helt okej! (SCORE!) Pulsen var väl inte helt säker, eftersom jag var nervös inför vägningen (och då ökar den) (plus att läkaren är så jävla snygg (fast det sa jag förstås inte)) men vi kunde stryka det från listan på mina mål! Sen vikten... Trots att jag ätit 6 gånger per dag, stora mål, var det bara +0,15 kg. Jag ville bara falla ihop och dö. FAN. FANFANFAN. Så då fick planen ändras.

Nya planen innebär ännu ett mellis. Och inte bara en frukt eller nåt sånt, utan riktigt SCÄ-mellis. Dessutom sa han att när vi är i Paris och går mer måste jag kompensera det! Så 5 mellis utöver 3 vanliga måltider gäller då!! Det är ju löjligt mycket!! Fick ett sammanbrott när vi diskuterade detta och började skratta, kände mig så värdelös, som en robot som bara sover, äter och andas.

Jag är fortfarande oändligt nervös inför Paris. Av nån anledning hade jag fått för mig att jag skulle slippa äta enligt planer där, nu i efterhand fattar jag att de aldrig skulle kunna låta mig. Jag försöker verkligen att slappna av och inte tänka på det, men det är svårt. Har man inte slappnat av på ett halvår är det nästan omöjligt att göra det nu, sådär pangbom.

Lärde mig iallafall att andas i en kvadrat, det hjälper endel. Pappa säger åt mig att ta dagen som den kommer, så det är väl min plan tills vidare.

/Caroline

2013-07-20 @ 20:36:50 Permalink Ätstörning Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ett stycke dålig kompis

Det måste vara det värsta jag någonsin gjort. Jag fattar fortfarande inte. Det är så jävla hemskt!

Min kompis ringde imorse. Jag var sjukt stressad just då, grät nästan, det var väldigt mycket människor omkring mej och jag klarade inte av att de flesta som gick förbi mej gick väldigt nära (ovanpå den vanliga ångesten) och mamma var lite småsur på mej. Småsaker...

När min kompis ringde skulle jag precis gå in i bilen och knäppa på en sele på min hund så jag behövde båda händerna, jag sa det till henne och hon skulle ringa upp senare. Jag hade verkligen inte lust att prata med henne då, jag orkade inte helt enkelt. Ville stänga av allt socialt ett tag. Så jag stängde av min telefon. När jag satte på den igen för ett tag sedan hade jag två missade samtal från henne. Jag ringde upp. Hon började med att säga "jag har någonting som jag måste berätta".

Hennes häst hade brutit benet, benpipan hade stuckit ut. Den hade blivit avlivad. Hon behövde prata om det. Jag fanns inte där när hon behövde mej.

Den där hästen var underbar. Hon hade haft den i åtta år tror jag. Den hade så rolig personlighet och dom passade perfekt ihop, det är ingenting jag bara säger nu utan det var verkligen så.

Hon hade haft två hästar ett tag, den nyare är en superfin häst som kommer tävla skyhöga klasser om den blir riden ordentligt, den är inriden av någon duktig inridare som jag inte vet vad den heter (för jag har inte koll på sådant). Trots det fortsatte hennes första häst att vara nummer ett. Jag vet inte om det går att förstå det här om man inte är hästmänniska...

Fan. Jag är så besviken på mej själv nu.

/ Cornelia

2013-07-14 @ 17:30:20 Permalink Hästar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tolfte i sjunde

Tolfte i sjunde - vägningsdag på SCÄ. Var två veckor sen sist, så upp minst ett kilo ville de ha. Men, lilla jag har bara knappt lyckats hålla samma vikt. Fattar det inte. Här följer man precis alla regler, håller sig till planen, känner sig meningslös men pressar sig till det absolut yttersta och ändå räcker det inte till. Den besvikelsen... Fyfan asså.

Mamma och pappa såg på den negativa sidan, hördes när de pratade med varann, fast till mig försökte de vara stöttande. Jag är väl tacksam för stödet men i slutändan är det ju bara hyckleri...

Positivt var att SCÄ hjälpte idag. De var så förstående och överseende, sa att det inte var hela världen att inget hänt just nu. De gav mig också tips om hur det skulle gå bättre nästa gång. Kändes faktiskt bra att vara där.

Tyvärr börjar ångesten komma tillbaka på riktigt nu. Jag känner mig som en börda för alla. Men, ska försöka tänka positivt och vägrar låta det här bakslaget påverka mig! Tänker vara stark och bli frisk!

/Caroline

2013-07-12 @ 20:21:22 Permalink Ätstörning Kommentarer (0) Trackbacks ()

En förpillat furtjusande dag idag, idag, idag, idag

Allt är lite vackrare idag. Det är faktiskt precis så. Ljuset faller ur en finare vinkel, alla ljud är lite renare. Jag vill spara allt, spara kännslan av allt. När det kommer en dålig dag, då minns jag aldrig dagar som denna... Jag vill äta upp varje ljud, varje skugga och varje rörelse idag och lagra dem i kroppen :)))

/ Cornelia

2013-07-11 @ 12:48:03 Permalink Motivation Kommentarer (0) Trackbacks ()

Overklig

Tyst, var tyst

Hör du inte overkligheten?

Vill du verkligen veta

att du inte finns?

Sakta, sakta

ljudet kryper, rinner

domnad, somnad

pinad av dess vind

Tusen myggor, tusendel

Varje muskel, spänd och stel

sliter, rycker, drar i kroppen

föll i fällan utan botten

/ Cornelia

2013-07-07 @ 21:07:31 Permalink Dikter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad är vi nu?

Det är klart du hade rätt. Jag försökte inte. Men vad skulle det tjänat till att försöka när jag inte trodde på att det någonsin skulle bli bättre. Du orkade inte försöka hjälpa mej om jag inte försökte själv. Jag orkade inte försöka.

Du har alltid haft en förmåga att ringa precis när det behövs. Men behövde jag verkligen veta att jag svikit dej just då? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Men jag sa sanningen. Jag är skyldig dej så mycket. Jag kunde inte ta ifrån dej den.

Jag hade berättat för dig, tidigare, hur mycket jag var skyldig dej. Du frågade om det handlade om skuld. Vännskap då? Vad skulle jag svara? Klart jag vill vara din vän och alltid velat. Hade jag tänkt runt det?

Det är klart jag vill träffa dej nu. Men jag vill inte att du ska veta hur lågt jag har sjunkit. Jag tror fortfarande inte på att det kan bli bättre, jag önskar det bara.

/ Cornelia

2013-07-06 @ 13:21:00 Permalink Tankar - kaos Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vårdplan

Jag är så splittrad i vad jag vill när det kommer till att bli frisk. I ena stunden vill jag verkligen, är så motiverad och känner mig verkligen på topptopptopp, jag känner att jag klarar allt och undrar nästan om jag inte redan är frisk!?? Men ofta är jag bara arg och frustrerad. Jag är arg på allt som går att va arg på, och blir då också arg på mig själv och så går det i en ond cirkel. Tillslut känner jag mig bara misslyckad och trött, väldigt trött, eftersom att jag inte klarar av att stoppa cirkeln ens när jag vet att jag faktiskt inte borde vara arg. Och då faller jag ner i en avgrund som verkar omöjlig att ta sig upp från.
I torsdags skrev SCÄ och jag en vårdsplan. Jag trodde att den skulle handla om typ exakt vad jag ska äta och hur mycket (lite) jag får röra på mig och göra saker. Men så var det inte. Den handlade om vilka mål jag har, och jävlar vilken lista det blev!
• Kunna ta eget ansvar över mat
• Att ingen ska behöva kontrollera det jag äter (och att jag äter)
• Få tillbaka mensen
• Sluta tappa hår
• Bli varm om händer och fötter
• Kunna sitta på en hård yta utan att "rumpbenen" tar i (SKITJOBBIGT)
• Få normal puls
• Sluta vara deprimerad
Sistnämnda känns diffust... SCÄ är helt övertygade om att depressionen beror på energibrist pga svält men jag fattar inte, jag har ju ätit tillräckligt i en månad nu! Tillochmed mer, för jag har ju gått upp i vikt! Nej, BUP verkar ta det mer allvarligt, när de kom fram till diagnosen försökte de faktiskt förstå vad det kan bero på. Jag är så himla glad att de frågade mig om vad som kan ha bidragit, för jag kom på så mycket som jag aldrig tidigare tänkt på på det sättet och allt klarnade upp lite grann... Trots det trodde de också att den skulle gå över när jag äter mer, men det känns ändå som att jag är på rätt väg tillsammans med dem!
Hursomhelst, vårdsplanen ska redovisas om 4 veckor (jag planerar att vara frisk då), tills dess ska jag följa mina enda tillvägagångssätt:
• Äta som planerat
• Göra roliga saker
Känns inte som så konkreta saker men aja, det är väl det jag får göra.
Hoppas iallafall att det ska va lättare att ta sig upp ur avgrunden nu när jag har mål. Det känns lite mer på riktigt nu, och inte så avlägset.

//Caroline

2013-07-05 @ 23:11:48 Permalink Ätstörning Kommentarer (0) Trackbacks ()

BU eller BÄ: pyjamasparty på BUP-akuten

I det förra inlägget berättade jag lite allmänt om den senaste tiden men jag tycker att det behövs ett eget inlägg för i tisdags.

Min kompis fyllde 20 år då. Det var meningen att jag skulle varit med på hennes födelsedagsmidag. Så blev det inte som ni antagligen redan förstått. Det var bara ca 15 min kvar tills jag skulle åka iväg till henne när det blev väldigt pressat med tiden. Jag fick reda på saker som gjorde att jag måste planera om natten och resultatet var att ångesten som hade gått att tänka bort tidigare på dagen exploderade. Mamma reagerade helt fel, hon gjorde allting mycket värre utan att förstå det själv... Som vanligt.

Den ena saken efter den andra och jag klarade inte av det. Jag tänkte inte gå in på allt så mycket (än en gång, detta är ingen deppblogg) men tillslut åkte pappa med mej till BUP-akuten. Där jag övernattade, för första gången. Vilket leder oss till:

Övernattning på BUP-akuten:

Om poängen med att komma dit var att somna så sure! Stort BÄ!! Men om man räknar helheten blir det ett BU för den natten. Det säger i och för sig inte så mycket om andra nätter eller andras nätter för den delen men det är min uppfattning.

När jag kom dit var klockan ganska mycket. Någonstans runt 22 tror jag. Sköterskan som tog emot oss hade alvarliga problem med sitt ordföråd. Hon kallade mej snuttiluttan hela tiden vilket fick det att låta som att hon inte tog mej på alvar alls, ganska nedlåtande enligt mej. Läkaren jag fick prata med sen var jättduktig! Hon verkade förstå, frågade bra frågor och gav bra svar. Sedan fick jag theralen vilket hon var förvånad över att jag aldrig fått förut. Jag tycker det är ganska uppenbart att det är läkaren på BUP-brommaplans fel. Theralenet fungerade faktiskt (till skillnad från atarax som jag hade som tillfälligt ångestdämpande medicin i våras).

Om man bortser från sköterskorna var allt bra. Dom hade uppenbarligen inte så bra kontakt sinsemellan för de kom alltid vid olika tillfällen och sa/frågade samma saker. Dess utom verkade de alla tre ha sin uppfattning färdig om mej i egenskap av självskadande och självmordsbenägen tonåring. Det i sig var i och för sig inte ett problem. Problemet var att dom betedde och formulerade sig ganska klumpigt ibland. Säkert i god mening men det blev inte så bra...

BU för dålig komunikation, antaganden och klumpiga formuleringar och uttryck.

/Cornelia

2013-07-04 @ 19:17:00 Permalink Bu eller Bä Kommentarer (0) Trackbacks ()

dansa tango baklänges

Så fort jag har försökt tänka den sista tiden har det blivit ett stort trassel i huvudet. Resultatet blev en dagbok som jag bad mamma att köpa när vi var i finland (jag orkade inte åka till stan den dagen). Som fortsättning på den lilla parentesen hade jag rätt stora problem med min släkt i finland. Både att det var så mycket folk där (på släktens landställe, en liten udde vid en liten sjö) och att jag kunde se att de som fått veta om mitt självmordsförsök hela tiden värderade allting jag gjorde och sa. Sjukt jobbigt. På grund av det var jag väldigt lättretlig men jag tycker att jag skötte alla situationer väldigt bra!

Det blev inga stora bråk, vilket är en bedrift. När jag var yngre var det ofta bråk mellan olika kusiner och mej, för att inte nämna bråken med min mormor... Jag skadade mej heller aldrig. Delvis för att jag inte hade någon möjlighet att göra det utan att det fans stor risk att bli upptäckt. Jag var flera gånger väldigt frestad att göra det och vetskapen att jag inte hade möjlighet till det gjorde mej väldigt stressad.

Jag vill också berätta om någonting som har gjort mej så arg att jag inte klarat av att varken prata eller skriva om det hittills:

Några dagar efter att jag tagit överdosen ringde min farmor till mamma och berättade att min faster hade ringt henne och berättat att mina kusiner hade sagt att jag skrivit på facebook att jag försökt ta livet av mej och att min faster alltså undrade om det var sant. Hela historien var ett påhitt från farmors sida. Mamma kom först och frågade om jag hade skrivit någonting om saken på facebook och när jag sa nej berättade hon vad farmor hade sagt. Jag blev förbannad och sa till henne att ringa farmor och säga att det inte är okej att hitta på sådant.

För det första att hon tar sig friheten att skvallra om det utan min tillåtelse och sedan dess utom försöka få det att låta som att det är mitt fel att andra vet. Jag sa till mej själv att jag hoppas att jag aldrig kommer att förlåta henne för det. Någon vecka senare fick jag en rejäl smäll när fattade att jag själv gjort samma sak och efter det har jag varit väldigt kluven i frågan. Jag vill bli förlåten men inte förlåta och det utan att vara motsägelsefull. Jag har kommit till en återvändsgränd.

/Cornelia

2013-07-04 @ 17:42:23 Permalink Vardag Kommentarer (0) Trackbacks ()