Nu är vi här igen.
Och nu är vi här för att stanna (förhoppningsvis).
Det har gått lång tid sedan vi bloggade, och mycket är annorlunda.
Jag, Caroline, har öppnat mig för Cornelia om hur allvarlig min ätstörning verkligen är. I mitt första inlägg skrev jag min "historia", men den stämde inte.
Jag har skämts så mycket över anorexin (för det är vad det är) att jag inte ens berättat om det för mina föräldrar, eller min psykolog, de kan bara en påhittad version om varför jag gick ner i vikt. Några gånger har jag varit nära på att berätta, men fegat ur eftersom att jag är rädd att de ska ändra på mitt matschema.
Anorexi är inte vackert, det förstör. Kroppen, sinnet, det sociala. Allt.
Vid ett tillfälle sa jag till en annan flicka med svår anorexi: "Tänk efter, mådde du bättre innan du blev sjuk eller mår du bättre nu?". Det var ord som bara rann ur mig, ingenting jag funderat över dessförinnan, men det fick mig att tänka annorlunda också.
Kanske är man lyckligare utan anorexi.
Därför kämpar jag nu vidare upp från hålet jag själv grävt. Sakta men säkert.
Även jag, Cornelia, har en ätstörning. Inte heller jag har låtit någon veta hela sanningen tills nyligen... väldigt nyligen. Jag kan nästan säga att jag vann! Kriget. Jag mot Mej (I'll tell you more later (på Engelska... för ökad mystik :) )). Det gick att kämpa emot delvis tack vare att jag redan visste hur hårt det kan slå.
Det började egentligen inte med att jag var missnöjd med min kropp, mitt utseende eller min vikt. Jag var bara så äcklad över att vara en människa. Människor roffar åt sig, frossar, tar sina egna behov och sitt eget välmående före allt annat.
För att bli någon annan, någon som inte är en del av den egoistiska mänskligheten, då är det ett försprång att vara annorlunda, se annorlunda ut. Perfektion. Inte styras av längtan till det som jag nu i efterhand identifierar som allt som är nödvändigt för att kunna leva. Överjordisk, utan behov.
Men det fanns en till sida, den upprepade att det är fel, det är inte rätt, är inte lycka.
Det som jag tror hjälpte mej mest var att jag bestämde mej för att varje gång jag velade; äta eller inte äta, gå eller springa, skulle jag, tills jag bestämt mej, göra som jag fått lära mej. Man ska äta tre gånger om dagen. Sova på natten. Ska man någonstans långt borta, då tar man bussen. Och eftersom att jag nästan alltid velade... då var det så det blev.
Och till slut var Jag tillräckligt stark för att få övertaget.
Det finns kvar, men jag vet (i alla fall nästan alltid) att det är en del, inte är hela verkligheten.
Grå. Ingenting. Varken pigg eller trött, glad eller ledsen. Fast kaos är det.
Nu kan jag springa utan att bli trött :)
/ Cornelia
Planerna om en hel natts sömn före skolstarten gick i kras.
Av någonn anledning (som kallas ADD) sköt jag upp nedladdning av all underbar musik jag vill ha på min telefon tills dagen innan terminen börjar. Men det är som att mitt liv är över imorgon. Eller om det börjar då? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag heter, inte för att jag är knäpp utan för att jag fortfarande inte riktigt vet om jag ska byta namn (och presentera mej som någon annan?).
Cornelia är ett skällsord. Jag hatar det. Men jag är trasig nu. Trasig identitet och jag vet inte om jag ska klamra mej fast eller släppa taget.
Underbara, underbara musik. Som klipper av nervsystemet. Klipp, klipp. Mindre och mindre bitar tills dom försvinner helt. Köckelmödding av allt ihopa. En vacker lavender-lila färg, för visst är det tankar, ältande, grämelse? Men i romans.
Älskade danspartner. Vet du att jag nästan börjar gråta (eller ibland verkligen gör det) varje gång jag hör river flows in you? Vet du att jag nästan vinner kriget ibland när jag tänker på dej?
Nu ska jag sova igen innan jag blir så klok att jag får panik.
/ Cornelia (?)
Det föregående inlägget inspirerade mej att berätta om hur jag fått lära mig att andas i kvadrat och varför det inte funkar för mej. Det var en av de första metoderna jag fick från BUP för ett och ett haft år sedan ungefär. Jag fick lära mej att använda ett fönster, en tavla eller liknande som form och andas in var annan sida och ut var annan sida, i varje hörn skulle jag räkna till tre och hålla andan.
Att andas i kvadrat ska vara bra både för att man lugnar ned sin andning och för att man har någonting att koncentrera sig på. Det ska vara ångestdämpande men på mej blev det motsatt effekt. Om jag andas i kvadrat när jag får ett ångestanfall är det ungefär som att lägga sig på rygg när någon slår en. Ni vet känslan när man drömmer en mardröm och måste springa för livet men inte lyckas röra benen, så känns det.
Att andas i kvadrat är väldigt likt att meditera med ett rörelsemönster vilket min kusin tyckte att jag kunde testa.
Men det senaste tipset jag fått av min psykolog är att absolut inte sitta stilla eller meditera när jag får ångest utan göra någonting drastiskt. Hon har helt rätt i det. Ibland brukar det till exempel funka att lyssna på riktigt hög musik och en höst gick jag alltid ut och sprang så fort jag fick ångest (det funkar tyvärr inte längre då ångesten kommer utan förvarning och gör att jag knappt orkar ta mej framåt).
Vad tycker ni? Funkar det för er?
/Cornelia
Tänkte att jag skulle dela med mig av tekniken Andas i Kvadrat som jag lärde mig på SCÄ. Den låter rätt så intetsägande och tråkig, men ge det ett försök iaf.
Tänk dig en kvadrat. Du står i ett hörn och ska ta dig runt kvadraten. Du flyttas genom att andas.
Första sidan av kvadraten ska du andas in. Andra sidan hålla andan. Tredje sidan andas ut och fjärde sidan hålla andan.
Varje sida ska ta ca 2-3 sek, absolut inte mindre. Sen gör man väl det tills paniken släpper, antar jag.
That's it. Värt ett försök.
/Caroline
Det är klart du hade rätt. Jag försökte inte. Men vad skulle det tjänat till att försöka när jag inte trodde på att det någonsin skulle bli bättre. Du orkade inte försöka hjälpa mej om jag inte försökte själv. Jag orkade inte försöka.
Du har alltid haft en förmåga att ringa precis när det behövs. Men behövde jag verkligen veta att jag svikit dej just då? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Men jag sa sanningen. Jag är skyldig dej så mycket. Jag kunde inte ta ifrån dej den.
Jag hade berättat för dig, tidigare, hur mycket jag var skyldig dej. Du frågade om det handlade om skuld. Vännskap då? Vad skulle jag svara? Klart jag vill vara din vän och alltid velat. Hade jag tänkt runt det?
Det är klart jag vill träffa dej nu. Men jag vill inte att du ska veta hur lågt jag har sjunkit. Jag tror fortfarande inte på att det kan bli bättre, jag önskar det bara.
/ Cornelia
