my story
Jag är Caroline, underbara bloggens andra hälft. Kanske har du redan fattat att jag har en ätstörning, men det är inte typisk anorexi eller bulimi (ända tills jag blir diagnosticerad med just det, men det har inte hänt än...). Min sjukdom har dragit ner mig tillräckligt långt nu; det är dags för recovery. Genom bloggen hoppas jag stöda och peppa både mig själv och ni andra :)
Som jag sa har jag inte "vanlig anorexi" (eller vad man nu ska säga) utan en ÄTSTÖRNING. Det innebär att man har ett sjukligt förhållande till mat, men inte att man nödvändigtvis visar alla symptom för anorexi. Jag har tex aldrig haft som avsikt att gå ner i vikt, det "bara hände".
Hösten 2012 gick jag ner ~10 kg. Det berodde på olika saker, men lite kortfattat kan jag säga att jag var stressad i skolan och pga flytt och därför inte tänkte så mycket på att äta ordentligt. Jag märkte inte själv att jag åt mindre, min magsäck hade krympt så jag blev mätt väldigt fort och tyckte väl att om man blev mätt så hade man ätit bra.
I januari åkte alla nior till Polen. Det var då några lärare reagerade på hur lite jag åt och första skoldagen efter resan kom min mentor in på musiken och bad mig att följa med honom. Vi gick till skolsyster och hon vägde mig och konstaterade att jag gått ned väldigt mycket i vikt. Vi pratade, jag var chockad och kände mig påhoppad men vi bestämde att vi skulle ses en gång i veckan. Detta skedde i hemlighet från mina kompisar för att jag skämdes så mycket (har alltid ställt höga krav på mig själv och det här stämde inte riktigt överens med personen jag ville va...), mina brorsor fick inte ens veta, bara jag, mamma, pappa, skolsyster och mentorn visste.
Målet var att stanna av raset och sen börja gå upp i vikt men jag kämpade en hel del med att orka all mat. Mina föräldrar sa till mig att om jag gick ner ett gram till skulle de tvinga i mig mat. Så när jag i februari märkte att jag gått ner mer började jag dricka vatten före varje invägning hos skolsyster, så vågen visade mer. Problemet var att jag fortfarande inte gick upp och fick dricka mer och mer vatten varje vecka. I april låste jag in mig på skoltoaletten och hävde i mig 2 liter (hur jag lyckades med det är ett mysterium) och vägde fortfarande mindre än vad jag skulle.
I mitten av april bestämde sig pappa för att väga mig hemma, och jag hade inte druckit innan. Då brast det för mig, jag mådde skit och berättade för honom om vattnet och jag måste ha världens snällaste pappa, för han var så förstående att det gjorde ont. Jag var världens lögnare och mådde skit för det, men ändå gjorde jag om det i april-maj. Det blev som en ond cykel, jag skulle bara hjälpa mig själv en invägning men sen bara fortsatte det och jag skämdes så mycket! I maj erkände jag igen och vägde 14 kg mindre än sommaren 2012.
En hel del bidrog till min nedstämdhet som djupnade i maj, bl.a. alla kontakter på Vårdcentralen, BUM, BUP, i skolan, de kommande på Stockholm Centrum För Ätstörningar och ens hemma. Allt cirkulerade kring mat, men istället för att bli peppar till att ta tag i allt på riktigt kände jag mig värdelös och som en förlorare som behövde så mycket hjälp. Ja, varför jag blev deprimerad är en lång historia med en hel del orsaker men det var väl den mest laddade triggern.
I slutet på maj var jag på BUP för första mötet (tillsammans med mamma), där jag träffade Cornelia i väntrummet och fattade att jag helt enkelt inte skulle kunna hålla allt hemligt längre. Samtidigt var jag så glad att hon kom, jag kände mig lättat att nån fick reda på allt, för nu var jag ändå tvungen att förklara. Tyvärr dröjde det 1 vecka innan vi pratade.
Det första BUP ville göra var att kolla min längd, vikt och puls. Min puls var då 37, vanligt ligger på 60-90, gränsen för att åka in på akuten är 40. Så vi åkte direkt till SöS där jag blev inlagd akut. De sa att om vi väntat en vecka till hade jag troligen dött vid minsta ansträngning.
På avdelningen blev jag satt på "överlevnadsdiet", bara tillräckligt med kalorier för att få ligga ner i sängen. Jag fick gå fram och tillbaka till toan, men totalt 4,5 timmar/dag fick jag bara ligga ner och titta på tv eller prata (inte ens läsa) (efter varje måltid). Efter 6 dagar låg pulsen stabilt över 40 och jag fick åka hem.
Tiden på sjukhuset var som ett "wake up-call". Jag fattade hur illa jag hade gjort min kropp men också hur fel jag hade ätit, jag insåg att portionerna som knappt tillät mig göra någonting på sjukhuset motsvarade ungefär vad jag ätit hemma, men då hade jag gått i skolan och tränat också.
Hemma var jag bara på permission från SöS, så vi fick ett matschema och en massa regler jag ska följa. Jag får bla inte laga eller lägga upp mat själv, och det är lågaktivitet som gäller, så ca 30 min långsam promenad/dag. Kul sätt att fira sommaren på! Efter några dagar skrevs jag helt ut från SöS och då tog SCÄ över mitt fall. Deras plan är att öka mitt matintag var tredje dag och stegvis få mig att återgå till ett normalt förhållningssätt. Det är jobbigt, de utgår från att jag har anorexi och pratar om en massa "krafter" hit och dit som säger saker till mig och får mig att låta helt knäpp...
18 juni var det meningen att jag och en kompis skulle åka på språkresa till England 3 veckor, något vi sett fram emot sen i september. Men doktorn på SCÄ gav mig inte läkartillstånd att åka, så fem dagar innan fick jag veta att resan inte blir av. Jag VAR en spegel då, och beskedet var en kastad sten i min riktning. Det var precis så jag kände.
Så nu jag har nått botten, iallafall den botten jag tänker nå, nu ska jag bara UPP UPP UPP! Bli av med doktorer, besvärliga föräldrar och sjukdomen! Bli frisk, få tillbaka mensen som försvann i november, kunna skratta och le som vanligt och få ett normalt liv igen! Det är dags nu, det blir tufft men jag ska klara det! :)
/Caroline
