Our story 2.0
Nu är vi här igen.
Och nu är vi här för att stanna (förhoppningsvis).
Det har gått lång tid sedan vi bloggade, och mycket är annorlunda.
Jag, Caroline, har öppnat mig för Cornelia om hur allvarlig min ätstörning verkligen är. I mitt första inlägg skrev jag min "historia", men den stämde inte.
Jag har skämts så mycket över anorexin (för det är vad det är) att jag inte ens berättat om det för mina föräldrar, eller min psykolog, de kan bara en påhittad version om varför jag gick ner i vikt. Några gånger har jag varit nära på att berätta, men fegat ur eftersom att jag är rädd att de ska ändra på mitt matschema.
Anorexi är inte vackert, det förstör. Kroppen, sinnet, det sociala. Allt.
Vid ett tillfälle sa jag till en annan flicka med svår anorexi: "Tänk efter, mådde du bättre innan du blev sjuk eller mår du bättre nu?". Det var ord som bara rann ur mig, ingenting jag funderat över dessförinnan, men det fick mig att tänka annorlunda också.
Kanske är man lyckligare utan anorexi.
Därför kämpar jag nu vidare upp från hålet jag själv grävt. Sakta men säkert.
Även jag, Cornelia, har en ätstörning. Inte heller jag har låtit någon veta hela sanningen tills nyligen... väldigt nyligen. Jag kan nästan säga att jag vann! Kriget. Jag mot Mej (I'll tell you more later (på Engelska... för ökad mystik :) )). Det gick att kämpa emot delvis tack vare att jag redan visste hur hårt det kan slå.
Det började egentligen inte med att jag var missnöjd med min kropp, mitt utseende eller min vikt. Jag var bara så äcklad över att vara en människa. Människor roffar åt sig, frossar, tar sina egna behov och sitt eget välmående före allt annat.
För att bli någon annan, någon som inte är en del av den egoistiska mänskligheten, då är det ett försprång att vara annorlunda, se annorlunda ut. Perfektion. Inte styras av längtan till det som jag nu i efterhand identifierar som allt som är nödvändigt för att kunna leva. Överjordisk, utan behov.
Men det fanns en till sida, den upprepade att det är fel, det är inte rätt, är inte lycka.
Det som jag tror hjälpte mej mest var att jag bestämde mej för att varje gång jag velade; äta eller inte äta, gå eller springa, skulle jag, tills jag bestämt mej, göra som jag fått lära mej. Man ska äta tre gånger om dagen. Sova på natten. Ska man någonstans långt borta, då tar man bussen. Och eftersom att jag nästan alltid velade... då var det så det blev.
Och till slut var Jag tillräckligt stark för att få övertaget.
Det finns kvar, men jag vet (i alla fall nästan alltid) att det är en del, inte är hela verkligheten.
Någon av oss måste ju börja ;)
Jag har precis gjort färdigt min lilla text i menyn och känner att jag inte fick med ens en femtedel av vad jag ville på nio meningar. Här kommer alltså en liten sammanfattning av öhh… allt…
Någonting jag inte alls nämnde är min ångest. Jag vet inte om jag haft den sedan jag var liten eller om det då bara var någon slags överladdning av känslor som startade allting. Första gången jag definierade min ångest som ångest var nog först i årskurs 6-7. Sedan dess har den vuxit och vuxit.
Det var alltså då i början jag började skada mej mer och mer som en slags självmedicinering. Men då förstod jag inte varför det kändes bättre när jag skadade mej. Jag minns inte riktigt men jag tror att det var min kära bloggpartner Caroline som googlade sig fram till att man får endorfiner i blodet när man gör sig illa, vilket gör en lugn. Det stämmer för mej. Men det finns andra anledningar till att människor skadar sig också.
Tills för några månader sedan längtade jag alltid efter någonting. Det kunde vara efter en maträtt, att åka till stallet, göra någonting speciellt eller att skada mej själv. Poängen är inte vad jag längtade efter utan bara att jag hade ett litet ljus i mörkret (kliché), någonting att se fram emot helt enkelt. Sedan försvann det. Jag vet inte varför men det gjorde det. Jag slutade längta.
Samtidigt som ångesten vilken tidigare varit ett slags molande i bakgrunden -ibland stark, ibland svag, ibland för liten för att uppfatta- plötsligt kom som oväntade attacker. Mycket intensivare än förut. Allt oftare (men fortfarande med varierande längd). Jag hade inte längre min vanliga utväg - självskada. Jag brukar förklara det med en metafor:
Om du har klaustrofobi men måste sitta i ett litet, litet rum blir det antagligen lättare om det finns en dörr (självskada) som du vet att du kan gå ut genom även om det inte är bra. Men om den dörren försvinner är det ganska naturligt att du sågar ett nytt hål i väggen som du skulle kunna ta dej ut genom om du verkligen inte står ut längre.
Därför fick jag självmordstankar.
Det var inte så att jag var på väg att ta mitt liv varje dag men möjligheten fans där; jag skulle kunna dricka ett glas vatten, jag skulle kunna säga hej till hen där borta, jag skulle kunna dö. Det var lugnande att veta det.
Jag var med en kusin över en helg. Hon är bra att prata med… Hon har rest runt mycket och lärde mej lite om Yoga och meditation. Tidigare hade jag ingen motivation till att ta mej ur allt men hon gav mej ett mål; att få balans. Jag försökte bete mej mer konstruktivt. Inte sitta och älta tills jag blev galen på mej själv.
Men den dagen, den 4 juni (en vecka sedan idag), fanns det inga bra alternativ. Antingen skulle jag inte klara av att göra det eller så hade jag lovat mej själv att aldrig göra om det. Jag försökte tänka på framtiden men förstod inte hur det någonsin skulle kunna ändras…
Men nu har jag lite motivation igen, i alla fall från och till. Det är bättre att älta än att dö. Bättre att skada sig än att dö. Bättre att lägga sig och sova även om jag borde ändra min dygnsrytm då jag sov ca 16 timmar om dygnet förut. Så jag ska försöka och försöka. Detta skulle inte bli någon deppblogg! Det var vi överens om!
/Cornelia
Det var alltså då i början jag började skada mej mer och mer som en slags självmedicinering. Men då förstod jag inte varför det kändes bättre när jag skadade mej. Jag minns inte riktigt men jag tror att det var min kära bloggpartner Caroline som googlade sig fram till att man får endorfiner i blodet när man gör sig illa, vilket gör en lugn. Det stämmer för mej. Men det finns andra anledningar till att människor skadar sig också.
Tills för några månader sedan längtade jag alltid efter någonting. Det kunde vara efter en maträtt, att åka till stallet, göra någonting speciellt eller att skada mej själv. Poängen är inte vad jag längtade efter utan bara att jag hade ett litet ljus i mörkret (kliché), någonting att se fram emot helt enkelt. Sedan försvann det. Jag vet inte varför men det gjorde det. Jag slutade längta.
Samtidigt som ångesten vilken tidigare varit ett slags molande i bakgrunden -ibland stark, ibland svag, ibland för liten för att uppfatta- plötsligt kom som oväntade attacker. Mycket intensivare än förut. Allt oftare (men fortfarande med varierande längd). Jag hade inte längre min vanliga utväg - självskada. Jag brukar förklara det med en metafor:
Om du har klaustrofobi men måste sitta i ett litet, litet rum blir det antagligen lättare om det finns en dörr (självskada) som du vet att du kan gå ut genom även om det inte är bra. Men om den dörren försvinner är det ganska naturligt att du sågar ett nytt hål i väggen som du skulle kunna ta dej ut genom om du verkligen inte står ut längre.
Därför fick jag självmordstankar.
Det var inte så att jag var på väg att ta mitt liv varje dag men möjligheten fans där; jag skulle kunna dricka ett glas vatten, jag skulle kunna säga hej till hen där borta, jag skulle kunna dö. Det var lugnande att veta det.
Jag var med en kusin över en helg. Hon är bra att prata med… Hon har rest runt mycket och lärde mej lite om Yoga och meditation. Tidigare hade jag ingen motivation till att ta mej ur allt men hon gav mej ett mål; att få balans. Jag försökte bete mej mer konstruktivt. Inte sitta och älta tills jag blev galen på mej själv.
Men den dagen, den 4 juni (en vecka sedan idag), fanns det inga bra alternativ. Antingen skulle jag inte klara av att göra det eller så hade jag lovat mej själv att aldrig göra om det. Jag försökte tänka på framtiden men förstod inte hur det någonsin skulle kunna ändras…
Men nu har jag lite motivation igen, i alla fall från och till. Det är bättre att älta än att dö. Bättre att skada sig än att dö. Bättre att lägga sig och sova även om jag borde ändra min dygnsrytm då jag sov ca 16 timmar om dygnet förut. Så jag ska försöka och försöka. Detta skulle inte bli någon deppblogg! Det var vi överens om!
/Cornelia
