dropsintheocean.blogg.se

Ja, jag vet att inlägget kommer lite sent eftersom att det här hände i torsdags, men whatever... Bättre sent än aldrig!

Var på SCÄ för att göra en uppföljning iallafall. Alltså, vikt, puls, temperatur i fingrarna och blodtryck. Och uppföljning av planen.
I undersökningsrummet gick det... Halvbra. Blodtrycket är lite lågt, men fingrarna var varma och pulsen 72, helt okej! (SCORE!) Pulsen var väl inte helt säker, eftersom jag var nervös inför vägningen (och då ökar den) (plus att läkaren är så jävla snygg (fast det sa jag förstås inte)) men vi kunde stryka det från listan på mina mål! Sen vikten... Trots att jag ätit 6 gånger per dag, stora mål, var det bara +0,15 kg. Jag ville bara falla ihop och dö. FAN. FANFANFAN. Så då fick planen ändras.

Nya planen innebär ännu ett mellis. Och inte bara en frukt eller nåt sånt, utan riktigt SCÄ-mellis. Dessutom sa han att när vi är i Paris och går mer måste jag kompensera det! Så 5 mellis utöver 3 vanliga måltider gäller då!! Det är ju löjligt mycket!! Fick ett sammanbrott när vi diskuterade detta och började skratta, kände mig så värdelös, som en robot som bara sover, äter och andas.

Jag är fortfarande oändligt nervös inför Paris. Av nån anledning hade jag fått för mig att jag skulle slippa äta enligt planer där, nu i efterhand fattar jag att de aldrig skulle kunna låta mig. Jag försöker verkligen att slappna av och inte tänka på det, men det är svårt. Har man inte slappnat av på ett halvår är det nästan omöjligt att göra det nu, sådär pangbom.

Lärde mig iallafall att andas i en kvadrat, det hjälper endel. Pappa säger åt mig att ta dagen som den kommer, så det är väl min plan tills vidare.

/Caroline

Tolfte i sjunde - vägningsdag på SCÄ. Var två veckor sen sist, så upp minst ett kilo ville de ha. Men, lilla jag har bara knappt lyckats hålla samma vikt. Fattar det inte. Här följer man precis alla regler, håller sig till planen, känner sig meningslös men pressar sig till det absolut yttersta och ändå räcker det inte till. Den besvikelsen... Fyfan asså.

Mamma och pappa såg på den negativa sidan, hördes när de pratade med varann, fast till mig försökte de vara stöttande. Jag är väl tacksam för stödet men i slutändan är det ju bara hyckleri...

Positivt var att SCÄ hjälpte idag. De var så förstående och överseende, sa att det inte var hela världen att inget hänt just nu. De gav mig också tips om hur det skulle gå bättre nästa gång. Kändes faktiskt bra att vara där.

Tyvärr börjar ångesten komma tillbaka på riktigt nu. Jag känner mig som en börda för alla. Men, ska försöka tänka positivt och vägrar låta det här bakslaget påverka mig! Tänker vara stark och bli frisk!

/Caroline

Jag är så splittrad i vad jag vill när det kommer till att bli frisk. I ena stunden vill jag verkligen, är så motiverad och känner mig verkligen på topptopptopp, jag känner att jag klarar allt och undrar nästan om jag inte redan är frisk!?? Men ofta är jag bara arg och frustrerad. Jag är arg på allt som går att va arg på, och blir då också arg på mig själv och så går det i en ond cirkel. Tillslut känner jag mig bara misslyckad och trött, väldigt trött, eftersom att jag inte klarar av att stoppa cirkeln ens när jag vet att jag faktiskt inte borde vara arg. Och då faller jag ner i en avgrund som verkar omöjlig att ta sig upp från.
I torsdags skrev SCÄ och jag en vårdsplan. Jag trodde att den skulle handla om typ exakt vad jag ska äta och hur mycket (lite) jag får röra på mig och göra saker. Men så var det inte. Den handlade om vilka mål jag har, och jävlar vilken lista det blev!
• Kunna ta eget ansvar över mat
• Att ingen ska behöva kontrollera det jag äter (och att jag äter)
• Få tillbaka mensen
• Sluta tappa hår
• Bli varm om händer och fötter
• Kunna sitta på en hård yta utan att "rumpbenen" tar i (SKITJOBBIGT)
• Få normal puls
• Sluta vara deprimerad
Sistnämnda känns diffust... SCÄ är helt övertygade om att depressionen beror på energibrist pga svält men jag fattar inte, jag har ju ätit tillräckligt i en månad nu! Tillochmed mer, för jag har ju gått upp i vikt! Nej, BUP verkar ta det mer allvarligt, när de kom fram till diagnosen försökte de faktiskt förstå vad det kan bero på. Jag är så himla glad att de frågade mig om vad som kan ha bidragit, för jag kom på så mycket som jag aldrig tidigare tänkt på på det sättet och allt klarnade upp lite grann... Trots det trodde de också att den skulle gå över när jag äter mer, men det känns ändå som att jag är på rätt väg tillsammans med dem!
Hursomhelst, vårdsplanen ska redovisas om 4 veckor (jag planerar att vara frisk då), tills dess ska jag följa mina enda tillvägagångssätt:
• Äta som planerat
• Göra roliga saker
Känns inte som så konkreta saker men aja, det är väl det jag får göra.
Hoppas iallafall att det ska va lättare att ta sig upp ur avgrunden nu när jag har mål. Det känns lite mer på riktigt nu, och inte så avlägset.

//Caroline

Jag är Caroline, underbara bloggens andra hälft. Kanske har du redan fattat att jag har en ätstörning, men det är inte typisk anorexi eller bulimi (ända tills jag blir diagnosticerad med just det, men det har inte hänt än...). Min sjukdom har dragit ner mig tillräckligt långt nu; det är dags för recovery. Genom bloggen hoppas jag stöda och peppa både mig själv och ni andra :)

Som jag sa har jag inte "vanlig anorexi" (eller vad man nu ska säga) utan en ÄTSTÖRNING. Det innebär att man har ett sjukligt förhållande till mat, men inte att man nödvändigtvis visar alla symptom för anorexi. Jag har tex aldrig haft som avsikt att gå ner i vikt, det "bara hände".

Hösten 2012 gick jag ner ~10 kg. Det berodde på olika saker, men lite kortfattat kan jag säga att jag var stressad i skolan och pga flytt och därför inte tänkte så mycket på att äta ordentligt. Jag märkte inte själv att jag åt mindre, min magsäck hade krympt så jag blev mätt väldigt fort och tyckte väl att om man blev mätt så hade man ätit bra.

I januari åkte alla nior till Polen. Det var då några lärare reagerade på hur lite jag åt och första skoldagen efter resan kom min mentor in på musiken och bad mig att följa med honom. Vi gick till skolsyster och hon vägde mig och konstaterade att jag gått ned väldigt mycket i vikt. Vi pratade, jag var chockad och kände mig påhoppad men vi bestämde att vi skulle ses en gång i veckan. Detta skedde i hemlighet från mina kompisar för att jag skämdes så mycket (har alltid ställt höga krav på mig själv och det här stämde inte riktigt överens med personen jag ville va...), mina brorsor fick inte ens veta, bara jag, mamma, pappa, skolsyster och mentorn visste.

Målet var att stanna av raset och sen börja gå upp i vikt men jag kämpade en hel del med att orka all mat. Mina föräldrar sa till mig att om jag gick ner ett gram till skulle de tvinga i mig mat. Så när jag i februari märkte att jag gått ner mer började jag dricka vatten före varje invägning hos skolsyster, så vågen visade mer. Problemet var att jag fortfarande inte gick upp och fick dricka mer och mer vatten varje vecka. I april låste jag in mig på skoltoaletten och hävde i mig 2 liter (hur jag lyckades med det är ett mysterium) och vägde fortfarande mindre än vad jag skulle.

I mitten av april bestämde sig pappa för att väga mig hemma, och jag hade inte druckit innan. Då brast det för mig, jag mådde skit och berättade för honom om vattnet och jag måste ha världens snällaste pappa, för han var så förstående att det gjorde ont. Jag var världens lögnare och mådde skit för det, men ändå gjorde jag om det i april-maj. Det blev som en ond cykel, jag skulle bara hjälpa mig själv en invägning men sen bara fortsatte det och jag skämdes så mycket! I maj erkände jag igen och vägde 14 kg mindre än sommaren 2012.

En hel del bidrog till min nedstämdhet som djupnade i maj, bl.a. alla kontakter på Vårdcentralen, BUM, BUP, i skolan, de kommande på Stockholm Centrum För Ätstörningar och ens hemma. Allt cirkulerade kring mat, men istället för att bli peppar till att ta tag i allt på riktigt kände jag mig värdelös och som en förlorare som behövde så mycket hjälp. Ja, varför jag blev deprimerad är en lång historia med en hel del orsaker men det var väl den mest laddade triggern.

I slutet på maj var jag på BUP för första mötet (tillsammans med mamma), där jag träffade Cornelia i väntrummet och fattade att jag helt enkelt inte skulle kunna hålla allt hemligt längre. Samtidigt var jag så glad att hon kom, jag kände mig lättat att nån fick reda på allt, för nu var jag ändå tvungen att förklara. Tyvärr dröjde det 1 vecka innan vi pratade.

Det första BUP ville göra var att kolla min längd, vikt och puls. Min puls var då 37, vanligt ligger på 60-90, gränsen för att åka in på akuten är 40. Så vi åkte direkt till SöS där jag blev inlagd akut. De sa att om vi väntat en vecka till hade jag troligen dött vid minsta ansträngning.

På avdelningen blev jag satt på "överlevnadsdiet", bara tillräckligt med kalorier för att få ligga ner i sängen. Jag fick gå fram och tillbaka till toan, men totalt 4,5 timmar/dag fick jag bara ligga ner och titta på tv eller prata (inte ens läsa) (efter varje måltid). Efter 6 dagar låg pulsen stabilt över 40 och jag fick åka hem.

Tiden på sjukhuset var som ett "wake up-call". Jag fattade hur illa jag hade gjort min kropp men också hur fel jag hade ätit, jag insåg att portionerna som knappt tillät mig göra någonting på sjukhuset motsvarade ungefär vad jag ätit hemma, men då hade jag gått i skolan och tränat också.

Hemma var jag bara på permission från SöS, så vi fick ett matschema och en massa regler jag ska följa. Jag får bla inte laga eller lägga upp mat själv, och det är lågaktivitet som gäller, så ca 30 min långsam promenad/dag. Kul sätt att fira sommaren på! Efter några dagar skrevs jag helt ut från SöS och då tog SCÄ över mitt fall. Deras plan är att öka mitt matintag var tredje dag och stegvis få mig att återgå till ett normalt förhållningssätt. Det är jobbigt, de utgår från att jag har anorexi och pratar om en massa "krafter" hit och dit som säger saker till mig och får mig att låta helt knäpp...

18 juni var det meningen att jag och en kompis skulle åka på språkresa till England 3 veckor, något vi sett fram emot sen i september. Men doktorn på SCÄ gav mig inte läkartillstånd att åka, så fem dagar innan fick jag veta att resan inte blir av. Jag VAR en spegel då, och beskedet var en kastad sten i min riktning. Det var precis så jag kände.
Så nu jag har nått botten, iallafall den botten jag tänker nå, nu ska jag bara UPP UPP UPP! Bli av med doktorer, besvärliga föräldrar och sjukdomen! Bli frisk, få tillbaka mensen som försvann i november, kunna skratta och le som vanligt och få ett normalt liv igen! Det är dags nu, det blir tufft men jag ska klara det! :)

/Caroline