Pysseldags!! (to keep a good mood)
Bonjour đ
Senaste dagarna har jag inte gjort sÄ mycket, mest sovit och haft huvudvÀrk. Har mÄtt skit eftersom jag vet att jag egentligen skulle vara pÄ sprÄkresa just nu... Jag har Àtit och sÄ men varit pÄ sÄ dÄligt humör att jag skÀms :s
Iallafall, imorse blev jag sÄ trött pÄ mig sjÀlv sÄ jag bestÀmde mig för att jag fan fÄr ta och hitta pÄ saker att göra hemma istÀllet.
The best decision of my life (typ) <3
Fattade inte hur mycket bÀttre man mÄr om man gör roliga saker. Vad uppenbart det lÄter nu nÀr jag skriver det, men sÄ Àr det...
Resultatet blev iallafall att jag spacklade och mĂ„lade min vĂ€gg, la upp gardinerna, mĂ„lade naglarna och gjorde ett DIY-pan collar halsband. Ălskar verkligen att pyssla!! Fick tankarna pĂ„ annat oxĂ„ ett tag, rekommenderas :)
//Caroline
my story
Jag Àr Caroline, underbara bloggens andra hÀlft. Kanske har du redan fattat att jag har en Àtstörning, men det Àr inte typisk anorexi eller bulimi (Ànda tills jag blir diagnosticerad med just det, men det har inte hÀnt Àn...). Min sjukdom har dragit ner mig tillrÀckligt lÄngt nu; det Àr dags för recovery. Genom bloggen hoppas jag stöda och peppa bÄde mig sjÀlv och ni andra :)
Som jag sa har jag inte "vanlig anorexi" (eller vad man nu ska sĂ€ga) utan en ĂTSTĂRNING. Det innebĂ€r att man har ett sjukligt förhĂ„llande till mat, men inte att man nödvĂ€ndigtvis visar alla symptom för anorexi. Jag har tex aldrig haft som avsikt att gĂ„ ner i vikt, det "bara hĂ€nde".
Hösten 2012 gick jag ner ~10 kg. Det berodde pÄ olika saker, men lite kortfattat kan jag sÀga att jag var stressad i skolan och pga flytt och dÀrför inte tÀnkte sÄ mycket pÄ att Àta ordentligt. Jag mÀrkte inte sjÀlv att jag Ät mindre, min magsÀck hade krympt sÄ jag blev mÀtt vÀldigt fort och tyckte vÀl att om man blev mÀtt sÄ hade man Àtit bra.
I januari Äkte alla nior till Polen. Det var dÄ nÄgra lÀrare reagerade pÄ hur lite jag Ät och första skoldagen efter resan kom min mentor in pÄ musiken och bad mig att följa med honom. Vi gick till skolsyster och hon vÀgde mig och konstaterade att jag gÄtt ned vÀldigt mycket i vikt. Vi pratade, jag var chockad och kÀnde mig pÄhoppad men vi bestÀmde att vi skulle ses en gÄng i veckan. Detta skedde i hemlighet frÄn mina kompisar för att jag skÀmdes sÄ mycket (har alltid stÀllt höga krav pÄ mig sjÀlv och det hÀr stÀmde inte riktigt överens med personen jag ville va...), mina brorsor fick inte ens veta, bara jag, mamma, pappa, skolsyster och mentorn visste.
MÄlet var att stanna av raset och sen börja gÄ upp i vikt men jag kÀmpade en hel del med att orka all mat. Mina förÀldrar sa till mig att om jag gick ner ett gram till skulle de tvinga i mig mat. SÄ nÀr jag i februari mÀrkte att jag gÄtt ner mer började jag dricka vatten före varje invÀgning hos skolsyster, sÄ vÄgen visade mer. Problemet var att jag fortfarande inte gick upp och fick dricka mer och mer vatten varje vecka. I april lÄste jag in mig pÄ skoltoaletten och hÀvde i mig 2 liter (hur jag lyckades med det Àr ett mysterium) och vÀgde fortfarande mindre Àn vad jag skulle.
I mitten av april bestÀmde sig pappa för att vÀga mig hemma, och jag hade inte druckit innan. DÄ brast det för mig, jag mÄdde skit och berÀttade för honom om vattnet och jag mÄste ha vÀrldens snÀllaste pappa, för han var sÄ förstÄende att det gjorde ont. Jag var vÀrldens lögnare och mÄdde skit för det, men ÀndÄ gjorde jag om det i april-maj. Det blev som en ond cykel, jag skulle bara hjÀlpa mig sjÀlv en invÀgning men sen bara fortsatte det och jag skÀmdes sÄ mycket! I maj erkÀnde jag igen och vÀgde 14 kg mindre Àn sommaren 2012.
En hel del bidrog till min nedstĂ€mdhet som djupnade i maj, bl.a. alla kontakter pĂ„ VĂ„rdcentralen, BUM, BUP, i skolan, de kommande pĂ„ Stockholm Centrum För Ătstörningar och ens hemma. Allt cirkulerade kring mat, men istĂ€llet för att bli peppar till att ta tag i allt pĂ„ riktigt kĂ€nde jag mig vĂ€rdelös och som en förlorare som behövde sĂ„ mycket hjĂ€lp. Ja, varför jag blev deprimerad Ă€r en lĂ„ng historia med en hel del orsaker men det var vĂ€l den mest laddade triggern.
I slutet pÄ maj var jag pÄ BUP för första mötet (tillsammans med mamma), dÀr jag trÀffade Cornelia i vÀntrummet och fattade att jag helt enkelt inte skulle kunna hÄlla allt hemligt lÀngre. Samtidigt var jag sÄ glad att hon kom, jag kÀnde mig lÀttat att nÄn fick reda pÄ allt, för nu var jag ÀndÄ tvungen att förklara. TyvÀrr dröjde det 1 vecka innan vi pratade.
Det första BUP ville göra var att kolla min lÀngd, vikt och puls. Min puls var dÄ 37, vanligt ligger pÄ 60-90, grÀnsen för att Äka in pÄ akuten Àr 40. SÄ vi Äkte direkt till SöS dÀr jag blev inlagd akut. De sa att om vi vÀntat en vecka till hade jag troligen dött vid minsta anstrÀngning.
PÄ avdelningen blev jag satt pÄ "överlevnadsdiet", bara tillrÀckligt med kalorier för att fÄ ligga ner i sÀngen. Jag fick gÄ fram och tillbaka till toan, men totalt 4,5 timmar/dag fick jag bara ligga ner och titta pÄ tv eller prata (inte ens lÀsa) (efter varje mÄltid). Efter 6 dagar lÄg pulsen stabilt över 40 och jag fick Äka hem.
Tiden pÄ sjukhuset var som ett "wake up-call". Jag fattade hur illa jag hade gjort min kropp men ocksÄ hur fel jag hade Àtit, jag insÄg att portionerna som knappt tillÀt mig göra nÄgonting pÄ sjukhuset motsvarade ungefÀr vad jag Àtit hemma, men dÄ hade jag gÄtt i skolan och trÀnat ocksÄ.
Hemma var jag bara pÄ permission frÄn SöS, sÄ vi fick ett matschema och en massa regler jag ska följa. Jag fÄr bla inte laga eller lÀgga upp mat sjÀlv, och det Àr lÄgaktivitet som gÀller, sÄ ca 30 min lÄngsam promenad/dag. Kul sÀtt att fira sommaren pÄ! Efter nÄgra dagar skrevs jag helt ut frÄn SöS och dÄ tog SCà över mitt fall. Deras plan Àr att öka mitt matintag var tredje dag och stegvis fÄ mig att ÄtergÄ till ett normalt förhÄllningssÀtt. Det Àr jobbigt, de utgÄr frÄn att jag har anorexi och pratar om en massa "krafter" hit och dit som sÀger saker till mig och fÄr mig att lÄta helt knÀpp...
18 juni var det meningen att jag och en kompis skulle Äka pÄ sprÄkresa till England 3 veckor, nÄgot vi sett fram emot sen i september. Men doktorn pÄ SCà gav mig inte lÀkartillstÄnd att Äka, sÄ fem dagar innan fick jag veta att resan inte blir av. Jag VAR en spegel dÄ, och beskedet var en kastad sten i min riktning. Det var precis sÄ jag kÀnde.
SÄ nu jag har nÄtt botten, iallafall den botten jag tÀnker nÄ, nu ska jag bara UPP UPP UPP! Bli av med doktorer, besvÀrliga förÀldrar och sjukdomen! Bli frisk, fÄ tillbaka mensen som försvann i november, kunna skratta och le som vanligt och fÄ ett normalt liv igen! Det Àr dags nu, det blir tufft men jag ska klara det! :)
/Caroline
Konsten att tala
Jag sa till Ingela pÄ BUP att jag Àr frustrerad. Det Àr ingen grundkÀnsla sa hon. Det Àr en följdkÀnsla. Hon sa till mej att förklara det med andra ord. InlÄst och utslÀngd pÄ samma gÄng? JasÄ sa hon Àr det din uppfattning av vad frustration Àr.
Frustration har inga synonymer... Finns det egentligen NĂ GOT ord som har en synonym? Och vad Ă€r egentligen en följdkĂ€nsla. Det Ă€r vĂ€l inte sjĂ€lva ordet som bestĂ€mmer om kĂ€nslan Ă€r dĂ€r i grunden eller som följd av en annan. Ăr en kĂ€nsla som kommer till följd av en hĂ€ndelse ocksĂ„ en följdkĂ€nsla? DĂ„ Ă€r vĂ€l de enda grundkĂ€nslorna i stort sett de instinkter som alla djur har; trötthet, hunger, lust (av alla slag)... aktion=grundkĂ€nsla, reaktion=följdkĂ€nsla? Och om sĂ„ Ă€r fallet. Vad spelar det för roll om det Ă€r en grund eller följdkĂ€nsla jag kĂ€nner.
Jag Àr oftast sjukt trött nÀr jag gÄr frÄn BUP. Det Àr vÀl en del av hennes jobb att förstÄ hur jag tÀnker men för att det ska vara möjligt blir jag tvungen att förstÄ hur hon tÀnker. Eller kanske bara att tala samma sprÄk som hon. För det verkar jag inte göra just nu.
/Cornelia
NÄgon av oss mÄste ju börja ;)
Det var alltsÄ dÄ i början jag började skada mej mer och mer som en slags sjÀlvmedicinering. Men dÄ förstod jag inte varför det kÀndes bÀttre nÀr jag skadade mej. Jag minns inte riktigt men jag tror att det var min kÀra bloggpartner Caroline som googlade sig fram till att man fÄr endorfiner i blodet nÀr man gör sig illa, vilket gör en lugn. Det stÀmmer för mej. Men det finns andra anledningar till att mÀnniskor skadar sig ocksÄ.
Tills för nÄgra mÄnader sedan lÀngtade jag alltid efter nÄgonting. Det kunde vara efter en matrÀtt, att Äka till stallet, göra nÄgonting speciellt eller att skada mej sjÀlv. PoÀngen Àr inte vad jag lÀngtade efter utan bara att jag hade ett litet ljus i mörkret (kliché), nÄgonting att se fram emot helt enkelt. Sedan försvann det. Jag vet inte varför men det gjorde det. Jag slutade lÀngta.
Samtidigt som Ängesten vilken tidigare varit ett slags molande i bakgrunden -ibland stark, ibland svag, ibland för liten för att uppfatta- plötsligt kom som ovÀntade attacker. Mycket intensivare Àn förut. Allt oftare (men fortfarande med varierande lÀngd). Jag hade inte lÀngre min vanliga utvÀg - sjÀlvskada. Jag brukar förklara det med en metafor:
Om du har klaustrofobi men mÄste sitta i ett litet, litet rum blir det antagligen lÀttare om det finns en dörr (sjÀlvskada) som du vet att du kan gÄ ut genom Àven om det inte Àr bra. Men om den dörren försvinner Àr det ganska naturligt att du sÄgar ett nytt hÄl i vÀggen som du skulle kunna ta dej ut genom om du verkligen inte stÄr ut lÀngre.
DÀrför fick jag sjÀlvmordstankar.
Det var inte sÄ att jag var pÄ vÀg att ta mitt liv varje dag men möjligheten fans dÀr; jag skulle kunna dricka ett glas vatten, jag skulle kunna sÀga hej till hen dÀr borta, jag skulle kunna dö. Det var lugnande att veta det.
Jag var med en kusin över en helg. Hon Àr bra att prata med⊠Hon har rest runt mycket och lÀrde mej lite om Yoga och meditation. Tidigare hade jag ingen motivation till att ta mej ur allt men hon gav mej ett mÄl; att fÄ balans. Jag försökte bete mej mer konstruktivt. Inte sitta och Àlta tills jag blev galen pÄ mej sjÀlv.
Men den dagen, den 4 juni (en vecka sedan idag), fanns det inga bra alternativ. Antingen skulle jag inte klara av att göra det eller sĂ„ hade jag lovat mej sjĂ€lv att aldrig göra om det. Jag försökte tĂ€nka pĂ„ framtiden men förstod inte hur det nĂ„gonsin skulle kunna Ă€ndrasâŠ
Men nu har jag lite motivation igen, i alla fall frÄn och till. Det Àr bÀttre att Àlta Àn att dö. BÀttre att skada sig Àn att dö. BÀttre att lÀgga sig och sova Àven om jag borde Àndra min dygnsrytm dÄ jag sov ca 16 timmar om dygnet förut. SÄ jag ska försöka och försöka. Detta skulle inte bli nÄgon deppblogg! Det var vi överens om!
/Cornelia
