Ett stycke dålig kompis
Det måste vara det värsta jag någonsin gjort. Jag fattar fortfarande inte. Det är så jävla hemskt!
Min kompis ringde imorse. Jag var sjukt stressad just då, grät nästan, det var väldigt mycket människor omkring mej och jag klarade inte av att de flesta som gick förbi mej gick väldigt nära (ovanpå den vanliga ångesten) och mamma var lite småsur på mej. Småsaker...
När min kompis ringde skulle jag precis gå in i bilen och knäppa på en sele på min hund så jag behövde båda händerna, jag sa det till henne och hon skulle ringa upp senare. Jag hade verkligen inte lust att prata med henne då, jag orkade inte helt enkelt. Ville stänga av allt socialt ett tag. Så jag stängde av min telefon. När jag satte på den igen för ett tag sedan hade jag två missade samtal från henne. Jag ringde upp. Hon började med att säga "jag har någonting som jag måste berätta".
Hennes häst hade brutit benet, benpipan hade stuckit ut. Den hade blivit avlivad. Hon behövde prata om det. Jag fanns inte där när hon behövde mej.
Den där hästen var underbar. Hon hade haft den i åtta år tror jag. Den hade så rolig personlighet och dom passade perfekt ihop, det är ingenting jag bara säger nu utan det var verkligen så.
Hon hade haft två hästar ett tag, den nyare är en superfin häst som kommer tävla skyhöga klasser om den blir riden ordentligt, den är inriden av någon duktig inridare som jag inte vet vad den heter (för jag har inte koll på sådant). Trots det fortsatte hennes första häst att vara nummer ett. Jag vet inte om det går att förstå det här om man inte är hästmänniska...
Fan. Jag är så besviken på mej själv nu.
/ Cornelia
