dropsintheocean.blogg.se

Nu är vi här igen.

Och nu är vi här för att stanna (förhoppningsvis).

 

Det har gått lång tid sedan vi bloggade, och mycket är annorlunda.

 

Jag, Caroline, har öppnat mig för Cornelia om hur allvarlig min ätstörning verkligen är. I mitt första inlägg skrev jag min "historia", men den stämde inte.

Jag har skämts så mycket över anorexin (för det är vad det är) att jag inte ens berättat om det för mina föräldrar, eller min psykolog, de kan bara en påhittad version om varför jag gick ner i vikt. Några gånger har jag varit nära på att berätta, men fegat ur eftersom att jag är rädd att de ska ändra på mitt matschema.

Anorexi är inte vackert, det förstör. Kroppen, sinnet, det sociala. Allt.

Vid ett tillfälle sa jag till en annan flicka med svår anorexi: "Tänk efter, mådde du bättre innan du blev sjuk eller mår du bättre nu?". Det var ord som bara rann ur mig, ingenting jag funderat över dessförinnan, men det fick mig att tänka annorlunda också.

Kanske är man lyckligare utan anorexi.

Därför kämpar jag nu vidare upp från hålet jag själv grävt. Sakta men säkert.

 

Även jag, Cornelia, har en ätstörning. Inte heller jag har låtit någon veta hela sanningen tills nyligen... väldigt nyligen. Jag kan nästan säga att jag vann! Kriget. Jag mot Mej (I'll tell you more later (på Engelska... för ökad mystik :) )). Det gick att kämpa emot delvis tack vare att jag redan visste hur hårt det kan slå.

Det började egentligen inte med att jag var missnöjd med min kropp, mitt utseende eller min vikt. Jag var bara så äcklad över att vara en människa. Människor roffar åt sig, frossar, tar sina egna behov och sitt eget välmående före allt annat.

För att bli någon annan, någon som inte är en del av den egoistiska mänskligheten, då är det ett försprång att vara annorlunda, se annorlunda ut. Perfektion. Inte styras av längtan till det som jag nu i efterhand identifierar som allt som är nödvändigt för att kunna leva. Överjordisk, utan behov.

Men det fanns en till sida, den upprepade att det är fel, det är inte rätt, är inte lycka.

Det som jag tror hjälpte mej mest var att jag bestämde mej för att varje gång jag velade; äta eller inte äta, gå eller springa, skulle jag, tills jag bestämt mej, göra som jag fått lära mej. Man ska äta tre gånger om dagen. Sova på natten. Ska man någonstans långt borta, då tar man bussen. Och eftersom att jag nästan alltid velade... då var det så det blev.

Och till slut var Jag tillräckligt stark för att få övertaget.

Det finns kvar, men jag vet (i alla fall nästan alltid) att det är en del, inte är hela verkligheten.