Take your idi-hat off. Please.
Efter att ha ätit på tok för lite i nästan två dagar har jag lyckats med två vinster idag (HA!).
Svårt att erkänna att en betydelsefull vän och inspirationskälla också är en trigger... Jag tycker att det är triggade att prata om mat också så ja... det blidde väl lite för mycket bara :(
Morgonsamtal mellan Reflektionen/Jag och Mej:
- Nänänä! En skiva skinka är för lite om du bara ska ha en macka. Ta två!
- Men hallå! Har du ingen självdiciplin eller???
- Käften! Två sa jag.
- Lysna int...
- T V Å.
Booyah!!
Och efter mycket tjafs så äter jag ordentlig lunch.
- Kommer du ihåg känslan av att allt är vackert? Du kommer inte dit igen om du inte mår bra.
Fast jag är lite besviken på mej själv... Min favoritglass står i frysen och jag lyckas inte äta av den...
Har bestämt mej för att flytta till min far ett tag i alla fall, ingen stor grej egentligen, bor för det mesta lite här och lite där. Men när jag är där är det lixom lite semester från allt som heter ätstörning, oftast vegetarisk mat och lättare beslut när det gäller att småäta, det finns nämligen knappt någonting att småäta på där, antingen te, frukt, cashewnötter eller typ... fil med linfrön (yummy). Alltså känner man sig (*jag mej) nyttig oavsett.
Det enda är väl den där äckliga mättnadskännslan... Då är det ju tur att badrummet angränsar till typ alla rum, annars skulle jag väl bli tandläkarrädd, jäkla magsyra...
/ Cornelia
Nattuggla
Det är andra gången det händer nu att jag verkligen inte kan sova. Jag har inte ens någon ångest som går att skylla det på för ögonblicket. Där emot har jag varit väldigt förvirrad senaste tiden, väldigt förvirrad. Jag har bestämt mej för att jag inte tänker berätta för folk i gymnasiet om varken ärr, självskada eller ångest vilket jag i våras aldrig skulle gått med på. Men jag är så jävla trött på att prata hela tiden.
De paralella universumen från imorgon skriker mej i ansiktet. Det är lite intressant. Men det vill jag inte förklara. Just nu ångrar jag allt jag någonsin sagt... fast nä.. så illa är det inte.
I två dagar känndes allt rätt. Jag hade målet klart för mej. Var besatt av att lyckas. Sedan började kriget.
Denna natt har jag kanske hittat vad som kan ersätta kriget. Ett nytt mål. Som inte är livshotande. Var får jag allt ifrån? Jo, youtube! Jag har hittat två fantastiska kanaler (för alla nördar): minutephysics och AsapSCIENCE.
I natt hittade jag en video om någonting som jag faktiskt hört talas om tidigare; klardrömmar (lucid dreaming). Jag tänkte lära mej det :) anledningen till att det antagligen är bra för mej är att det är någonting man kan koncentrera sig på under dagen också och det utan att det är krävande. Rena drömmen! (ha ha ha)
Nu blir det drömdagbok och räkna fingrar :D
En annan intressant sak jag fått reda på är (rätta mej om jag har fel) att Buddha under sin tid som asket hade både ätstörningar och självskadebeteende. Jag hade ju hört tidigare om att han bara åt ett riskorn om dagen under en period men jag tänkte inte på det som en ätstörning. Hans liv kretsade kring att straffa sig själv och att uppleva smärta i flera år. När han väl kom ur det fann han inre ro.
Det kanske inte låter så fantastiskt för er som läser (?) men jag är typ en blandning mellan buddhist och hindu, fast en hindu kan vara en buddhist? Religion förvirrar mej (säger hon som är född till katolik, konfirmerad protestant och hindu i skallen). Poängen var att det är en stor grej för mej att jag kan känna samhörighet med Buddha :)
/ Cornelia
Knådad
Idag fick jag medicinsk massage. Verkligen någonting jag rekommenderar! Jag är med familjen (i alla fall halva) i Skåne hos några släktingar, det var alltså min pappas sysslings frus svägerska som är utbildad massör, massageterapeut och kinesiolog (hoppas jag fick allt rätt nu) som behandlade mej. Det är i sammanhang som dessa man tar till adjektiv som 'häftigt' eller 'coolt', sjukt kunnig var hon! Hon jobbade med nervkanaler (kopplingar till hjärnan) och kunde öppna och stänga muskler, inte så att jag inte alls kunde röra mej men så att jag blev svag. Jag fick (eh ja, köpte) också en hel hög med vitaminer, mineraler och zink (dom gör att man bland annat tar upp näring bättre och blir piggare!). Att jag älskar salt berodde tydligen på mineralbrist, skönt att höra, då är inte mitt blodtryck fördömt ändå!
Hon gav mej ett råd som jag lär behöva (antagligen likaså för många potentiella läsare): Låt dej inte smittas av inåtvända människor, många sådana som alltid går klädda i svart och drunknar i depression.
Ta det verkligen inte personligt om du är en av dem. Jag ligger lite på gränsområdet själv och kommer antagligen ha svårt att följa rådet, jag tror ju inte på att det blir bättre (men litar på det) och det är ju mycket lättare att grotta in sig.
(och som ett litet förtydligande, det handlar alltså inte om att man inte ska umgås med dessa människorna utan bara att man inte ska följa deras exempel)
Keep it up alltså! Busenkelt!
/ Cornelia
Ett stycke dålig kompis
Det måste vara det värsta jag någonsin gjort. Jag fattar fortfarande inte. Det är så jävla hemskt!
Min kompis ringde imorse. Jag var sjukt stressad just då, grät nästan, det var väldigt mycket människor omkring mej och jag klarade inte av att de flesta som gick förbi mej gick väldigt nära (ovanpå den vanliga ångesten) och mamma var lite småsur på mej. Småsaker...
När min kompis ringde skulle jag precis gå in i bilen och knäppa på en sele på min hund så jag behövde båda händerna, jag sa det till henne och hon skulle ringa upp senare. Jag hade verkligen inte lust att prata med henne då, jag orkade inte helt enkelt. Ville stänga av allt socialt ett tag. Så jag stängde av min telefon. När jag satte på den igen för ett tag sedan hade jag två missade samtal från henne. Jag ringde upp. Hon började med att säga "jag har någonting som jag måste berätta".
Hennes häst hade brutit benet, benpipan hade stuckit ut. Den hade blivit avlivad. Hon behövde prata om det. Jag fanns inte där när hon behövde mej.
Den där hästen var underbar. Hon hade haft den i åtta år tror jag. Den hade så rolig personlighet och dom passade perfekt ihop, det är ingenting jag bara säger nu utan det var verkligen så.
Hon hade haft två hästar ett tag, den nyare är en superfin häst som kommer tävla skyhöga klasser om den blir riden ordentligt, den är inriden av någon duktig inridare som jag inte vet vad den heter (för jag har inte koll på sådant). Trots det fortsatte hennes första häst att vara nummer ett. Jag vet inte om det går att förstå det här om man inte är hästmänniska...
Fan. Jag är så besviken på mej själv nu.
/ Cornelia
En förpillat furtjusande dag idag, idag, idag, idag
Allt är lite vackrare idag. Det är faktiskt precis så. Ljuset faller ur en finare vinkel, alla ljud är lite renare. Jag vill spara allt, spara kännslan av allt. När det kommer en dålig dag, då minns jag aldrig dagar som denna... Jag vill äta upp varje ljud, varje skugga och varje rörelse idag och lagra dem i kroppen :)))
/ Cornelia
dansa tango baklänges
Så fort jag har försökt tänka den sista tiden har det blivit ett stort trassel i huvudet. Resultatet blev en dagbok som jag bad mamma att köpa när vi var i finland (jag orkade inte åka till stan den dagen). Som fortsättning på den lilla parentesen hade jag rätt stora problem med min släkt i finland. Både att det var så mycket folk där (på släktens landställe, en liten udde vid en liten sjö) och att jag kunde se att de som fått veta om mitt självmordsförsök hela tiden värderade allting jag gjorde och sa. Sjukt jobbigt. På grund av det var jag väldigt lättretlig men jag tycker att jag skötte alla situationer väldigt bra!
Det blev inga stora bråk, vilket är en bedrift. När jag var yngre var det ofta bråk mellan olika kusiner och mej, för att inte nämna bråken med min mormor... Jag skadade mej heller aldrig. Delvis för att jag inte hade någon möjlighet att göra det utan att det fans stor risk att bli upptäckt. Jag var flera gånger väldigt frestad att göra det och vetskapen att jag inte hade möjlighet till det gjorde mej väldigt stressad.
Jag vill också berätta om någonting som har gjort mej så arg att jag inte klarat av att varken prata eller skriva om det hittills:
Några dagar efter att jag tagit överdosen ringde min farmor till mamma och berättade att min faster hade ringt henne och berättat att mina kusiner hade sagt att jag skrivit på facebook att jag försökt ta livet av mej och att min faster alltså undrade om det var sant. Hela historien var ett påhitt från farmors sida. Mamma kom först och frågade om jag hade skrivit någonting om saken på facebook och när jag sa nej berättade hon vad farmor hade sagt. Jag blev förbannad och sa till henne att ringa farmor och säga att det inte är okej att hitta på sådant.
För det första att hon tar sig friheten att skvallra om det utan min tillåtelse och sedan dess utom försöka få det att låta som att det är mitt fel att andra vet. Jag sa till mej själv att jag hoppas att jag aldrig kommer att förlåta henne för det. Någon vecka senare fick jag en rejäl smäll när fattade att jag själv gjort samma sak och efter det har jag varit väldigt kluven i frågan. Jag vill bli förlåten men inte förlåta och det utan att vara motsägelsefull. Jag har kommit till en återvändsgränd.
/Cornelia
Pysseldags!! (to keep a good mood)
Bonjour 💋
Senaste dagarna har jag inte gjort så mycket, mest sovit och haft huvudvärk. Har mått skit eftersom jag vet att jag egentligen skulle vara på språkresa just nu... Jag har ätit och så men varit på så dåligt humör att jag skäms :s
Iallafall, imorse blev jag så trött på mig själv så jag bestämde mig för att jag fan får ta och hitta på saker att göra hemma istället.
The best decision of my life (typ) <3
Fattade inte hur mycket bättre man mår om man gör roliga saker. Vad uppenbart det låter nu när jag skriver det, men så är det...
Resultatet blev iallafall att jag spacklade och målade min vägg, la upp gardinerna, målade naglarna och gjorde ett DIY-pan collar halsband. Älskar verkligen att pyssla!! Fick tankarna på annat oxå ett tag, rekommenderas :)
//Caroline
Konsten att tala
Jag tänker väldigt mycket. Jag tänker ofta på hur jag skulle förklara vad jag tänker och känner. Men det är så svårt med språk. Ett ord betyder ju inte samma sak för mej som för någon annan. Vissa där emot verkar ha precis samma uppfattning om vart enda ord man använder. Är det det som kallas att vara likasinnade? Men det finns säkert någon som tänker på samma sätt som jag med andra ord... och plötsligt har vi två betydelser av likasinnade.
Jag sa till Ingela på BUP att jag är frustrerad. Det är ingen grundkänsla sa hon. Det är en följdkänsla. Hon sa till mej att förklara det med andra ord. Inlåst och utslängd på samma gång? Jaså sa hon är det din uppfattning av vad frustration är.
Frustration har inga synonymer... Finns det egentligen NÅGOT ord som har en synonym? Och vad är egentligen en följdkänsla. Det är väl inte själva ordet som bestämmer om känslan är där i grunden eller som följd av en annan. Är en känsla som kommer till följd av en händelse också en följdkänsla? Då är väl de enda grundkänslorna i stort sett de instinkter som alla djur har; trötthet, hunger, lust (av alla slag)... aktion=grundkänsla, reaktion=följdkänsla? Och om så är fallet. Vad spelar det för roll om det är en grund eller följdkänsla jag känner.
Jag är oftast sjukt trött när jag går från BUP. Det är väl en del av hennes jobb att förstå hur jag tänker men för att det ska vara möjligt blir jag tvungen att förstå hur hon tänker. Eller kanske bara att tala samma språk som hon. För det verkar jag inte göra just nu.
/Cornelia
Jag sa till Ingela på BUP att jag är frustrerad. Det är ingen grundkänsla sa hon. Det är en följdkänsla. Hon sa till mej att förklara det med andra ord. Inlåst och utslängd på samma gång? Jaså sa hon är det din uppfattning av vad frustration är.
Frustration har inga synonymer... Finns det egentligen NÅGOT ord som har en synonym? Och vad är egentligen en följdkänsla. Det är väl inte själva ordet som bestämmer om känslan är där i grunden eller som följd av en annan. Är en känsla som kommer till följd av en händelse också en följdkänsla? Då är väl de enda grundkänslorna i stort sett de instinkter som alla djur har; trötthet, hunger, lust (av alla slag)... aktion=grundkänsla, reaktion=följdkänsla? Och om så är fallet. Vad spelar det för roll om det är en grund eller följdkänsla jag känner.
Jag är oftast sjukt trött när jag går från BUP. Det är väl en del av hennes jobb att förstå hur jag tänker men för att det ska vara möjligt blir jag tvungen att förstå hur hon tänker. Eller kanske bara att tala samma språk som hon. För det verkar jag inte göra just nu.
/Cornelia
